(For English scroll dovn)
TAKE OFF
I
Signe Marie Andersens bilder finns det en avvaktan på
att något strax ska hända.
Ofta en förrädisk stiltje, som om allt inför
våra ögon inom ett ögonblick
ska förvandlas till någonting
alldeles annat. En åsna står
helt stilla i öknen, en hund blickar ut över
ett stilla bergslandskap, en statist sover lätt
på en stol i väntan på
nästa tagning, en man väntar
på en ödslig flygplats…
Man
betraktar scenerna med stigande anspänning. Det som först
ser helt lugnt ut rör sig efter en stund med stigande hastighet längs
landningsbanan. Den hundradels sekund som konstnären
valt att trycka på kamerans utlösare
är just det ögonblick då
gummihjulen släpper från
asfalten med ett nästan ljudlöst
baksug. Vi lyfts i en tyngdlöshet…
Efter
Cindy Sherman är det många
fotografer som använder sig själv
som huvudperson och modell i sina fotografiska
verk. För några handlar det om integritet, för
andra om mer triviala resurser, som tid, utrustning och pengar. För
Signe Marie Andersen var det bådadera. Redan i flera av hennes första
bilder, för mer än
ett decennium sedan, är det hon själv
som agerar. Stiger gudalik upp ur havet, utmanar världen
med en lövkanon eller sprattlar på
magen som en landad fisk. Hennes självdistans
är beundransvärd, hennes ironi dräpande
och hennes självbevarelse ointaglig. Samtidigt är
allt bara så praktiskt. Om man vet hur man vill ha det, är
det bäst att göra det själv.
Använda sig själv. Så som varje konst-verk är
ett självporträtt.
Konstnären
Sverre Wyller har sagt om sin kollega, att ”Nærliggende
for enhver kunstner er selvfølgelig den individuelle historie og ikke den
kollektive, og Signe Marie Andersen forteller en svært
personlig historie. Det hjelper lite å dytte fotografiene
hennes inn under betegnelsen iscenesatt fotogra?.
For få ting i vår tid unngår
iscenesettelse - hvis noen overhode. All informasjon synes å
være arrangert på
en eller annen måte og det er et ubehagelig faktum.”
Att
berätta sin historia på
ett sådant sätt att den blir giltig för
många andra människor är
fotografins styrka. I en arrangerad och uppenbart
iscensatt värld, måste
man ha tron på att det personliga tilltalet ändå
kan skära genom bruset och bullret som en strålkastare
skär genom mörkret. En ensam ljuskägla
som obarmhärtigt avslöjar
spektaklet på scenen el-ler som upplyser publiken om vad
som är scenariot för nästa berättelse.
Uppdraget
till Signe Marie att gestalta hela Comfort Hotel Runway alldeles på
egen hand kom sig av att jag tidigt sett vad hon gjort, att jag med tiden bara
blivit alltmer övertygad om hennes helgjutenhet och att jag
visste att hon med sin kapacitet skulle kunna genomföra
arbetet. Det gjorde hon genom att överträffa förväntningarna.
Sune
Nordgren
TAKE OFF
In
Signe Marie Andersen’s
pictures, there is a pending something will happen shortly.
Often a treacherous
calm, as if everything before our eyes in a moment will turn into something
entirely different. A donkey stands quietly in the desert, a dog is looking out
over a tranquil mountain landscape, an extra is asleep easily on a chair
waiting for the next shot, a man is waiting at a desolate airport ...
We
are looking at the scenes with rising tension. What ?rst looks completely quiet starts to move out
after a while, with increasing speed along the runway. That fraction of a
second that the artist chose to press the camera’s timer is precisely the moment when the rubber wheels
are released from the asphalt with an almost soundless suction. We are lifted
into zero gravity ...
After
Cindy Sherman, many photographers are using themselves as main character and
model for their photographic works. For some it is about integrity, for others
more trivial resources like time, equipment and money. For Signe Marie Andersen
it was both. Already in several of her ?rst pictures, created more than a decade ago, she is
acting herself. Does a god-like ascending from the sea, are challenging the
world with a leaf canon or rattles on her stomach like a landed ?sh. Her self-distance is admirable, her irony
killing and her self-preservation impregnable. At the same time everything is
just so convenient. If you know how you want it, it is best to do it yourself.
Use yourself as each piece of art is a self-portrait.
The
artist Sverre Wyller has said about his colleague, that ” Cloe to any artist is of course the
individual stories and not the collective ones, and Signe Marie Andersen tells
a very personal story. It helps little to push her photos under the designation
called staged photography. Few things in our time are free from staging - if
any at all. All information seems to be arranged in any way and that is an
unpleasant fact.”
Telling
your story in such a way that it becomes valid for many others is a strength in
photography. In an arranged and clearly orches-trated world, one must still
have faith in that the personal voice still can cut through the noise as a
single light cuts through darkness. A clear beam of light that mercilessly
reveals the spectacle on stage, or advising the public of what is the scenario
for the next story.
The
commission for Signe Marie to artistically shape the entire Comfort Hotel
Runway on her own, came from the fact that I discovered and was impressed by
her early works. With time I just become more convinced of her wholeness and I
knew that she with her capacity was the one to carry out the work. She did this
by exceeding all our expectations.
Sune
Nordgren